Vatikantribunalens domslut i Sloane Avenue rättegången: Förskingring, utpressning och bedrägeri

Vatican News

En invecklad utredning där flera undersökningsområden har flätats samman och en komplicerad rättegång med 86 utfrågningar kunde inte annat än avslutas med en lika komplicerad dom - inlämnad den 29 oktober - som fastställer domstolens beslut ledd av Giuseppe Pignatone.

I december 2023 dömde tribunalen nästan alla de tilltalade för vissa brott, medan de frikändes för andra: man fann Kardinal Giovanni Angelo Becciu och Raffaele Mincione skyldiga till förskingring; Enrico Crasso till självtvätt; Gianluigi Torzi och Nicola Squillace till grovt bedrägeri och Torzi även till utpressning samt Fabrizio Tirabassi till självtvätt. Becciu och Cecilia Marogna befanns skyldiga till grovt bedrägeri.

De anklagades garantier

Domen lyfter först och främst fram de många lagändringar som införts i Vatikanens lagstiftning sedan 2010 för att anpassa sig ”till internationella modeller och bästa praxis”, i syfte att öka intern transparens och förhindra att ”brott begås ostraffat” av dem som arbetar för staten och Heliga stolen.

Tribunalen svarar sedan punkt för punkt på anklagelserna om brott mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och förklarar att ”Vatikanens rättssystem erkänner principen om en rättvis rättegång, principen om oskuldspresumtion och rätten till försvar, som uttryckligen föreskrivs i de nuvarande reglerna”. I domen sägs att ”med övertygelsen om att korsförhör mellan parterna är den bästa metoden för att uppnå processuell sanning och även, så långt det är möjligt, för att försöka nå fram till sanningen utan försköningar, har tribunalen alltid försökt, genom att göra det mesta av det som lämnats till tolkningen av den gällande rättsliga ramen, att anta tolkningar och operativa metoder som skulle garantera effektiviteten i korsförhör och säkerställa det bredaste utrymmet för parterna, och i synnerhet för försvaret.”

Tribunalen förklarar också legitimiteten i beslutet att inte deponera alla WhatsApp-meddelanden som stod till dess förfogande eftersom de var kopplade till andra hypoteser om brott och utredningsområden.

Förtydligande om förskingring och Perlascas roll

En annan viktig passage i dokumentet klargör karaktären av brottet förskingring, som existerar även om den tilltalade inte lagt pengar i sin egen ficka: Italiens kassationsdomstol identifierar själv detta i det fall där den offentliga förvaltaren ”istället för att investera för de ändamål som de ekonomiska resurser som personen har till sitt förfogande var avsedda för, använder personen i strid med lagen dem för att köpa aktier i spekulativa fonder.” Därför kvarstår brottet även med hänsyn till att det inte fanns något personligt och direkt intresse hos den som godkände vågspelet att investera en enorm summa pengar i en mycket spekulativ fond.

Tribunalen betecknade också monsignore Alberto Perlasca som opålitlig och kallade hans uttalanden ”utan oberoende bevismässig relevans för syftet med denna rättegång” och baserade sitt beslut ”enbart och uteslutande på de fakta som har nått bevisvärdighet”.

Investeringen på 200 miljoner med Mincione

I en stor del av domen rekonstrueras minutiöst garantiåtagandet för Falcon Oil-affären och statssekretariatets teckning av aktier i Athena Capital Commodities Fund och Global Opportunities Fund (GOF), som refererades till Raffaele Mincione med en betalning på 200 miljoner dollar (motsvarande cirka en tredjedel av de medel som statssekretariatet förfogade över), för vilket Mincione själv, kardinal Becciu, Crasso och Tirabassi dömdes för förskingring. Brottet bekräftades eftersom det framkom att det fanns ”en vilja att använda tillgångarna i strid med den Heliga Stolens intressen”.

”Det kan inte förnekas”, står det, ’att den olagliga användningen av kyrkans egendom resulterade i en uppenbar och betydande fördel för Mincione och hans medarbetare som en direkt följd av kardinal Beccius olagliga beteende’, ”så det har ingen betydelse att han inte hade för avsikt att agera i vinstsyfte eller att han inte fick någon fördel av det.”

I själva verket kräver de gällande bestämmelserna ”en försiktig förvaltning som först och främst syftar till att bevara tillgångarna, även när man försöker öka dem, genom att utvärdera möjligheterna till vinst även om de mäts mot en möjlig och under alla omständigheter begränsad möjlighet till förlust”. Det var därför nödvändigt att ta hänsyn till risknivån, storleken på de investerade tillgångarna och möjligheten att behålla en viss kontroll över förvaltningen samt kostnaderna för transaktionen.

”Mot bakgrund av dessa parametrar” utgör investeringen i den fond som förvaltades av Raffaele Mincione ’utan tvekan ett ’olagligt bruk' av de kyrkliga offentliga tillgångar som den dåvarande ställföreträdande kardinalen Becciu hade tillgång till genom sitt ämbete och vars natur han var väl medveten om och följaktligen de därmed sammanhängande lagliga gränserna för bruk.”

Den ställföreträdande kardinal Beccius roll

I tribunalens dom betonas att ”General Partner” Mincione ”inte gjorde något åtagande och inte gav någon garanti vare sig för avkastningen på investeringen eller för risken för förlust av hela det investerade kapitalet” och att ”investeraren, statssekretariatet, inte hade någon kontrollbefogenhet”. Vidare hävdar domstolen att det inte alls är sant att denna vårdslösa användning av Heliga Stolens pengar godkändes av de två på varandra följande kardinalstatssekreterarna (Tarcisio Bertone och Pietro Parolin).

Kardinal Becciu, står det i domen, erkände ”att det var han som föreslog Angolaoperationen till kontoret på grundval av sin tidigare bekantskap och vänskap med affärsmannen Mosquito”, den operation som senare blev investeringen i Minciones fond. Becciu var mycket intresserad av operationen och personligen engagerad, så till den grad att han tog direktkontakt med Crasso, något som aldrig hade hänt tidigare. Kardinalen själv erkände att ”det aldrig tidigare hade förekommit att ett så stort belopp anförtrotts en enda person”.

I domen noterades också att ”det kunde verkligen inte ha undgått en person med den erfarenhet och kompetens som den dåvarande ställföreträdaren Becciu hade” vem Mincione var, varken från pressinformation eller från information som samlats in av Vatikanens gendarmeri, som hade avrått från att göra affärer med honom. ”Det förblir därför oförklarligt att ingen av de offentliga tjänstemän som var inblandade i denna allvarliga affär åtminstone hade försökt, när Falcon Oil-verksamheten definitivt hade avslutats, att avsluta relationen med Mincione genom att ”lämna” GOF-fonden.”

Minciones ställningstagande

”Raffaele Mincione”, konstaterade domstolen, ”bidrog genom sitt uppträdande på ett avgörande sätt till att begå det aktuella förskingringsbrottet, som han dessutom var den störste förmånstagaren till.” Finansmannen visste att han hade anförtrotts pengar från den Heliga Stolen och hade alltid talat direkt med statssekretariatet och måste därför mycket väl ha vetat att han skulle behöva stå till svars för det ”enligt reglerna i Vatikanens lag”.

Dessutom ”är det svårt att förstå varför Raffaele Mincione, som - i egenskap av en försiktig entreprenör - biträddes av professionella team på högsta nivå inom alla de områden som var involverade i Falcon Oil - GOF-verksamheten, och i synnerhet av advokatbyråer med särskild expertis inom engelsk rätt, luxemburgsk rätt och EU-rätt, inte ansåg det nödvändigt att göra detsamma för Vatikanens system som han mycket väl visste reglerar verksamheten, (statssekretariatet) som betalade honom så stora summor.” Påstådd okunnighet om de regler som gäller i Vatikanen är därför ingen ursäkt.

Torzi och köpet av Londonbyggnaden

Det andra viktiga området som tas upp i domen är den andra fasen av London-transaktionen i november 2018 som innebar att Torzi överförde 30 000 aktier (av 31 000) i GUTT till statssekretariatet, dvs. det företag som hade förvärvat kontroll och indirekt ägande av 60 Sloane Avenue Building. De 1 000 aktier som Torzi hade kvar var emellertid de enda med rösträtt och därför hade statssekretariatet, trots försäljningen av GOF-aktierna och utbetalningen av 40 miljoner pund, inte alls förvärvat kontrollen över byggnaden, som i huvudsak övergick från Raffaele Mincione till Gianluigi Torzi.

Efter en detaljerad rekonstruktion av händelserna och den konkreta roll som var och en av de tilltalade spelade fann tribunalen Gianluigi Torzi och Nicola Squillace skyldiga till brottet grovt bedrägeri. Det framgår hur den nye ställföreträdaren, ärkebiskopen Edgar Peña Parra, som omedelbart hade uttryckt tvivel om operationen, fördes bakom ljuset och hur hans ratificering av Perlascas och Tirabassis avtal skedde på grund av att han fördes bakom ljuset av de försäkringar han fick från advokaten Squillace.

Den senare ”agerade dessutom som juridisk rådgivare för statssekretariatet självt” och övertygade ”den högsta ledningen i dikasteriet att med Londonavtalen hade de mål som de hade satt upp för sig själva uppnåtts, nämligen att statssekretariatet var den enda ekonomiska förmånstagaren av GUTT och att det, genom GUTT, hade betydande kontroll över fastigheten” - vilket inte alls var sant.

Detta grova bedrägeri är också kopplat till brottet utpressning, vilket tribunalen bekräftar genom att hänvisa till ”väletablerad rättspraxis från den italienska kassationsdomstolen med hänvisning till ett begrepp som i juridisk jargong kallas ’cavallo di ritorno’, vilket inträffar när egendom som tagits från sin rättmätige ägare erbjuds tillbaka till ägaren med en begäran om pengar innan den återlämnas”. Det var denna situation, ”olaglig från början, som tvingade statssekretariatet” att betala Torzi ”en avgift som de inte var skyldig och som utgör en orättmätig vinst”.

Tribunalen dömde också Fabrizio Tirabassi för utpressning och fann att han hade vidtagit avgörande åtgärder för att gynna Torzi så att han kunde uppnå sitt mål.

Pengarna till Marogna

Ett annat viktigt område gäller de 600.000 euro som Cecilia Marogna fick på Beccius uppmaning och enligt Beccius instruktioner. Syftet var att underlätta frigivningen av en colombiansk nunna som kidnappats i Mali, men pengarna från statssekretariatet spenderades istället av Marogna på hotell, kläder och möbler samt lyxvaror.

I domen granskas affären och delas upp i två olika faser: i den första vände sig Becciu och Marogna till en brittisk byrå, Inkerman, som specialiserat sig på kidnappnings- och bortförandefall ”till vilken den totala summan på 575 000 euro betalades av statssekretariatet i två delbetalningar mellan februari och april 2018. I en andra fas, från december 2018 till april 2019, betalades samma belopp istället genom nio banköverföringar till ett slovenskt företag,” LOGSIC, ”som inrättades ad hoc dagen omedelbart före den första betalningen, som tillhörde och uteslutande innehades av Cecilia Marogna. Dessutom överlämnade Becciu också mindre summor i kontanter (cirka 14 000 euro) till Marogna i september 2019.”

Kort sagt, medan de första betalningarna till Inkerman ”faktiskt var avsedda för en person som utsetts att utföra aktiviteter av humanitär karaktär”, finner man att de ytterligare cirka 600 000 euro som betalades till Marogna ”inte ha någon som helst koppling till de ovannämnda syftena”, så till den grad att kardinal Becciu aldrig nämnde Marognas namn för sina överordnade.

Domen rekonstruerar i detalj kardinalens försök att få ett brev från påven som rentvådde honom, och även den högljudda episoden med telefonsamtalet med påven så snart han lämnade sjukhuset där han hade opererats, som Becciu och Maria Luisa Zambrano spelade in och sedan delade inspelningen med andra.

Av de meddelanden som senare hamnade i en utredning av det italienska rättsväsendet framgår att kardinalen fortsatte att ”ha helt hjärtliga relationer, om än inte av verklig förtrogenhet”, och till och med träffade Marogna efter att han hade ”en fullständig och definitiv medvetenhet om det helt illegitima sätt” på vilket hon hade använt de belopp som statssekretariatet betalat till Logsic (i domen definierat som ett ”skalbolag” som ”inte existerar”). Det framgår av meddelandena att Marogna också hade ”mer än hjärtliga relationer med andra släktingar till den tilltalade”. Och det påpekas att Becciu inte lämnade in något klagomål, någon rapport eller något avslöjande mot Marogna, trots att han kände till hur hon hade använt Heliga Stolens pengar.

Beccius broders kooperativ

Slutligen undersöker domen de medel som statssekretariatet gav till Beccius brors, Antoninos kooperativ och bekräftar att det var förskingring, inte för att pengarna användes för andra ändamål än välgörenhet eller för att någon fick dem i egen ficka, utan helt enkelt för att både artikel 176 i Vatikanens strafflag, och kanon 1298 i den kanoniska rätten anger att ”om det inte är en fråga av allra största vikt, får kyrklig egendom inte säljas eller hyras ut till dess förvaltare eller till deras släktingar upp till fjärde graden av släktskap eller samhörighet utan ett särskilt tillstånd som skriftligen ges av den behöriga myndigheten.” Och den betalning som gjordes av statssekretariatet med Becciu som ställföreträdare till det kooperativ som förvaltades av hans släktingar skedde ”utan något skriftligt tillstånd” från den behöriga myndigheten.