”Krigsspel” och affärer med döden
Andrea Tornielli
”Jag vill lyfta fram hyckleriet i att prata om fred och leka krig. I vissa länder där det talas mycket om fred är det vapenfabrikerna som är de mest lönsamma investeringarna. Detta hyckleri leder oss alltid till misslyckande. Broderskapets misslyckande, fredens misslyckande”. De ord som påven Franciskus uttalade den 25 november i samband med firandet av 40-årsdagen av fredsavtalet mellan Argentina och Chile, som avslutade tvisten om Beaglekanalen, får ytterligare tragisk bekräftelse i de uppgifter som Sipri (Stockholms internationella fredsforskningsinstitut) publicerade i dagarna: vapenindustrin fortsätter att växa, intäkterna ökade förra året med 4,2 procent till 632 miljarder dollar (+ 19 procent från 2015). Det är tyvärr välkänt vilka andra uppgifter denna tillväxt är kopplad till: antalet militära och civila dödsfall och skador, förstörda städer, fördrivna personer, framtiden stulen från unga generationer, miljöförstöring.
Biskopen av Rom uttryckte det på ett slående sätt: ”att leka krig”. Om krig på ett mentalt plan betraktas som ett slags ”spel”, vare sig det är politiskt eller militärt, är detta ett tecken på att viljan att gå till roten med konflikter har gått förlorad. Viljan att förstå deras orsaker för att kunna försöka åtgärda dem har gått förlorad. Det är ett tecken på att vi har förlorat värdet av fred, vikten av dialog och förhandling för att lösa tvister. Dessutom handlar spel vanligtvis om konkurrens, med en vinnare och en förlorare, vilket är bra om det handlar om tennis eller schack. Men om det är stater som ”leker krig” är själva idén om mänskligt broderskap och internationell rätt motsagd.
Påven Franciskus lyfter fram hyckleriet hos dem som vill tjäna pengar på krig, utan att bry sig om de katastrofala följderna, och vädjar till de politiska ledarnas och allas samveten. Han ber dem om att sluta bygga upp affärsverksamhet på andras bekostnad, på bekostnad av freden och därmed på de svagaste och hela mänsklighetens bekostnad.
Det är en djupt andlig vädjan som behöver hela kyrkans intensiva bön, särskilt under denna adventstid, för att be ”Fredsfursten” att inspirera till tankar, ord och framför allt handlingar som gör det möjligt att på allvar utöva internationell politik, att veta hur man ser bortom, att tänka på framtiden, på de nya generationerna. I vetskapen om att vår värld är i stort behov av ”hedervärda kompromisser” - som den som undertecknades mellan Argentina och Chile med Vatikanens medling för fyra decennier sedan - och inte översittarnas ”krigslekar”: ”Gud vill att det internationella samfundet ska låta lagens kraft råda genom dialog, eftersom dialog måste vara det internationella samfundets själ”.
